"Har du en pojkvän som bär din packning?" Angeliqa Mejstedt möter fördomar när hon är ute på vandring

Angeliqa Mejstedt är en av dem som driver projektet Kvinnliga äventyrare - ett community som samlar kvinnor som brinner för friluftsliv, och jämställdhet inom friluftsliv.

När vi pratar med Angeliqa Mejstedt befinner hon sig i ett vintrigt Vemdalen i Sverige.

- Jag är här och åker skidor, vandrar med snöskor och upptäcker fjället vintertid. Med snöskor blir alla vandringsleder tillgängliga precis som på sommaren, och det är väldigt roligt, säger hon.

Angeliqa har alltid älskat att upptäcka nya platser och vara ute i naturen. Barndomens semestrar och helger spenderades ofta i någon fjällstuga i Norge eller norra Sverige, och det är de där små äventyren tillsammans med sin mormor hon bäst kommer ihåg.

- Vi har gått, gått och gått tillsammans genom alla årstider och väder. För mig är naturen en plats jag förknippar med gemenskap och det är en plats att komma hem till, säger Angeliqa.

Vandringen har också gett henne utrymme för att testa gränser. I tonåren var hon aktiv inom försvarsmaktens frivilliga befälsutbildning och där lärde hon sig allt om överlevnadsteknik och fotförflyttning.

Ett toppjobb som inte kändes rätt

Efter universitetsstudier till civilekonom och personalvetare fick hon ett toppjobb på en av Sveriges största industrikoncerner. Med jobbet följde alla tänkbara förmåner som bra lön, utvecklingsmöjligheter och försäkringar. Men hon kände att någonting skavde.

- Jag levde något som säkert var en dröm för många med min utbildning. Men det var inte min dröm, säger hon.

Angeliqa kände sig vilsen och bestämde sig därför att pilgrimsvandra.

- Först vandrade jag 800 km genom Spanien längs med El Camino de Santiago, sedan vandrade jag världens nordligaste pilgrimsled St Olavsleden mellan Selånger och Trondheim – hav till hav genom Sverige och Norge.

Sedan sade hon upp sig.

Nu är vandringen vardag

Nu är istället vandring hennes vardag och hon driver Vandringsbloggen på heltid, skriver krönikor och projektleder bland annat Kvinnliga Äventyrare tillsammans med Emelie Bröms.

- Mitt jobb handlar om att inspirera fler att komma ut i naturen, att hitta glädjen i att vandra – oavsett förkunskaper. Jag har skapat ett digitalt community där vandrare kan hitta varandra i sina närområden och vandringsträna tillsammans eller åka iväg på det där äventyret de vill göra gemensamt.

En plats att samlas är viktig. Under sin tid som vandrare har Angeliqa nämligen upptäckt att många känner sig ensamma i sitt friluftsutövande.

- Det kanske inte finns så många i ens närhet som vill vara ute på samma sätt och då gör vandringsgemenskapen det lättare och roligare att komma ut.

Dags att fokusera på tjejer

Angeliqa berättar att Kvinnliga äventyrare kom till eftersom det är dags att fokusera på tjejer.

- Den stereotypa friluftsmänniskan har alltför länge varit man, på samma sätt som det mesta av utrustning, evenemang och kommunikation anpassats för och riktats mot en manlig målgrupp. Där vill vi göra skillnad.

Syftet är att inspirera fler kvinnor till att upptäcka friluftslivet.

Projektet har tagits emot väl och Angeliqa märkte genast att det var efterlängtat. Det var många som saknade ett sammanhang där alla som älskar att vara ute i naturen får ingå.

- Projektet har gjort att många vågar ta sig ut lite oftare. Man bjuder med varandra via sociala medier. Gäng träffas och man får nya vänner och minnen för livet.

Angeliqa vill visa att naturen är och alltid har varit öppen för alla, det gäller bara att se och upptäcka alla möjligheter.

- Syftet är att inspirera fler kvinnor till att upptäcka friluftslivet - med glädje, pepp, driv och styrka som medel vill vi få fler att inspireras och ge sig ut och testa på frilufsande.

Kan man vandra med den där kroppsformen?

Att friluftsliv riktas till en manlig målgrupp har Angeliqa själv fått erfara, flera gånger. I sin blogg berättar hon om saker hon fått höra under en middag med andra vandrare, och det är inte den enda gången hon stött på fördomar.

- När jag började skriva offentligt om vandring och mina friluftsupplevelser så märkte jag snabbt hur mycket tyckande det finns. Jag har fått höra att jag går för långt och för kort. För snabbt och för sakta. Bär med mig för mycket packning och för lite packning.

Hon har också fått en del märkliga frågor:

- Har jag någon pojkvän som bär min packning? Kan man ens vandra med den där kroppsformen som jag har? Är jag bara ute och fikar? Fördomarna haglar och kort sammanfattat – det går liksom inte att göra rätt hur en än beter sig.

Angeliqa har många gånger förvånats över att det finns människor som anser sig ha rätten att ifrågasätta hur, varför, när och var hon vandrar – något som inte påverkar den frågande parten på något sätt alls.

Hur och varför man vill syssla med friluftsliv kan ju faktiskt variera.

- En vandringsupplevelse är bara vandrarens. Jag har gjort en uppskattning om vad jag behöver för mitt äventyr, och då kan inte någon annan gå in där och göra en bedömning.

Fördomar ska inte få avskräcka någon

Angeliqa känner sig trygg i sitt vandrande och därför kan hon ta de fördomsfulla frågorna. Hon vet var hon har sig själv och därför spelar de ingen roll. Det hon däremot blir arg över är om de skrämmer bort någon som är ny i friluftslivet.

- Om man är ny och möter sådant här på sin första tur kan det skrämma bort folk som faktiskt har lika mycket plats där ute. Det finns plats för alla ute i naturen oavsett om man är där för rekreation eller för att göra en utmaning.

Så stöter du på sexism eller fördomar, tänk så här: Jag är här, jag gör som jag vill och det har ingen annan med att göra.

Fortfarande traditionellt manligt

Angeliqa upplever att vandring och äventyrande fortfarande är traditionellt manligt när det pratas om det i medier. Den stereotypa bilden av en vandrare är heller inte en kvinna.

- Det är väldigt traditionellt. Man kan fortfarande se bilder där män hjälper kvinnor upp på stenar, och det är mannen som pekar ut kompassriktningen. Så där har vi fortfarande väldigt mycket traditionellt att kriga mot.

Även om kvinnor också syns i sammanhanget så är det på manliga villkor.

- Kvinnor är godkända så länge det sker inom den manliga normen. Äventyret ska traditionellt sett ske långt bort, platser som är fysiskt och ekonomiskt krävande att ta sig till, som kräver långa förberedelser och många månadslöners värde i utrustning för att kunna genomföra.

Borde fokusera mera på känslan

Angeliqa säger att det är lätt att anpassa naturnärvaron efter livet – vi har olika drivkraft som tonåringar, när vi bildar familj och när vi är äldre. Vissa stunder är det adrenalinet och utmaningen vi behöver och andra gånger behöver vi naturen som andrum och en plats att bara vara. Då är den en motsats till stress, stillasittande och skärmtid.

Det är ändå lätt hänt att vandringen blir en sport med fokus på kilometrar, höjdmetrar och prestation. Just prestationen får Angelica ofta frågor om: Vad har hon gjort och vad ska hon göra sen?

- Få människor frågar om känslan – hur känns det att vara ute. För mig har vandring aldrig handlat om att nå fram, utan glädjen i det som händer på vägen, där på mitten mellan start och mål. För att bara nå fram finns det ju effektivare sätt att förflytta sig.

Det går framåt – på vissa plan

I takt med att fler och fler kvinnliga förebilder lyfts fram i sociala medier så blir också utövarna fler på alla nivåer. Men vissa delar släpar efter, och det gäller exempelvis friluftsutrustningen.

- Jag ser fortfarande varumärken inom friluftsbranschen som fortsätter agera så stereotypt att jag blir trött i själen. Damkläderna har också ofta rosa dragkedjor och detaljer, det är typiskt feminina färger som rött, lila, vitt och rosa.

Angeliqa vill kunna hitta funktionella, praktiska kläder i färger som grönt, grått och svart, men de hittar hon oftast bara på herravdelningen.

- Där krävs utveckling för framtiden – det här känns riktigt omodernt, säger hon.

Dessutom är det ofta så att kläder och utrustning utvecklas för män, för att två år senare dyka upp på damavdelningen.

- Det innebär att det är svårt att vara ute på lika villkor eftersom vi alltid ligger lite efter. Jag vet inte om det är så att män lägger mer pengar på utrustning, det vågar jag inte svara på, men det ger ju oss inte ens en chans att köpa eftersom det inte finns.

De flesta klarar av att vandra

Angeliqa får ofta frågor om friluftsliv. De vanligaste handlar om var man kan vandra, men många är också osäkra på om de verkligen klarar av en vandring.

- Då försöker jag tona ner äventyret lite grann. Det kan ju kännas väldigt osäkert att åka till en ny plats, men oftast kan du egentligen gå hur långt som helst, bara du gör det i din egen takt enligt dina förutsättningar.

När Angeliqa gjorde sin första pilgrimsvandring hade hon inte heller gått så långt förut, men hon klarade det.

- Med ett steg i taget så fixar man alla uppförsbackar, och går långt.

En utmaning att vandra ensam

Vandringen har gjort att Angeliqa kunnat växa som människa. Emellanåt har hon utmanat sig själv, som när hon för första gången vandrade ensam längs St Olavleden.

- Jag vandrade en strecka ensam när min vandringskamrat blev sjuk. Det var en sak jag länge varit rädd för. ”Skulle jag klara av att navigera över två länder ensam?” När jag var tvungen att möta det så klarade jag det, fastän jag inte vågat ta mig an det innan. Det blev ett sätt för mig att växa mycket.

Själva skogen har ändå aldrig skrämt Angeliqa. Hon har vuxit upp med skogen och hon känner sig hemma där. Där vet hon vad hon möter. Annat är det i stan.

- Jag är nästan mer rädd när jag är ute och går i stan, för där kan du ju möta vem som helst. I skogen är jag ofta ensam och det tycker jag är skönt. Men är du orolig för att vara ute så läs på om området eller följ med någon som är mer erfaren, och så kan du steg för steg börja göra naturen till din.

Framtiden: Ett friluftsliv som rymmer alla typer av människor

Angeliqa ser ljust på friluftsframtiden. Tack vare sociala medier kan fler träffas och dela upplevelser med varandra, och lära av varandra.

- Mina förhoppningar för framtidens friluftsliv är att det ska vara integrerat och självklart att vi alla är ute på lika villkor. Oavsett om vi pratar om att få in näräventyr i vardagen eller större äventyr.

Det handlar inte om kön, hudfärg eller tro.

Angeliqa tycker att vi måste vara öppna för olikheter när vi är ute i naturen. Vi är där på naturens villkor och måste därför samexistera.

- Det finns ingen viktigare insikt om friluftsutövande än så. Det handlar inte om kön, hudfärg eller tro – det handlar om att hitta sitt bästa jag och ett hållbart sätt att hantera den komplexa tillvaro vi befinner oss i till vardags.

Det ska helt enkelt inte vara så svårt där ute i naturen.

- Att vandra, samlas runt lägerelden och berätta historier omkring den i gemenskap är en av de mest grundläggande faktorerna för mänsklig existens – vi har gjort det här i årtusenden. Tillsammans vill jag att vi fortsätter att ha det som en självklarhet, säger Angeliqa.