|
August Strindberg
nderbar är den helgongloria, som ännu delvis svävar över Erik Tollstadius’ huvud, och det legendarium, som över honom är författat, visar huru varje tid har minst två ansikten och huru ytterligheterna trivas vid varandras sida; man läser Argus, reser till Paris, går på komedi, men man går också i Skeppsholmskyrkan och hör Tollstadius, man tror på underverk och på Voltaire, man skrattar och man gråter, förnekar och tror. Det fritänkande, lättsinniga 1700-talet fostrar legender och kanoniserar ett helgon: Erik Tollstadius.
Efter att hava bestått en process för villomeningar, vilka vi här icke ämna röra i, blev han utnämnd till pastor i Skeppsholmen. Den lilla träkyrkan måste snart byggas ut, ty den blev för trång, och räckte icke då heller, utan man fick stå utanför och samla smulorna. »Man såg hans anlete såsom en ängels anlete. Är det en människa eller en ängel på predikstolen?» sades det ner i kyrkan.
När Tollstadius såg, huru man törstade efter hans (och Guds) ord, började han hålla bönestunder och sedan husförhör, varvid han anlitade all den makt, som den stränga kyrkolagen gav honom, ty han gick bokstavligen varje eftermiddag in i husen och förhörde fattiga och rika i katekesen. Han utverkade också åt sig en särskild håv i kyrkan, med vars inbragta medel han utövade välgörenhet, och vid dessa insamlingstillfällen kunde man se huru hans makt var stor över själarne. De, som icke hade pengar, kastade i håven ringar, örhängen, snus- och svampdosor.
Hans helighet blev allmänt erkänd och snart voro legenderna i gång. När han skulle vid ett tillfälle bereda en fånge i Smedjegårdshäktet, mötte honom i fängelseporten ett barn, som bad honom vända om; Tollstadius, som redan införlivat sig med tron att han stod under ett särskilt försynens hägn, lydde. Följande dag, när han besökte fången, erkände denne att han ämnat mörda Tollstadius, och i hans kläder rymma.
En dag gick han på gatan, då han plötsligt fick sikte på en man, som lade an på honom med ett gevär. Tollstadius gick honom på livet och sade: »Min vän! vad har jag gjort dig emot, att du vill mig så illa?» Angriparen fällde geväret och förklarade att han var en olycklig människa, som genom att begå ett mord ville ådraga sig dödsstraffet, och som han hört Tollstadius predika var han viss att denne skulle bli salig; därför hade han valt honom. Mannen följde Tollstadius hem och blev omvänd.
Nya religionsprocesser ökade martyrglorians sken; och den klokhet, varmed Tollstadius redde sig inför konsistorium, prisades av anhängarne men stämplades av motståndarne som karaktärslöshet, och Tollstadius kan icke frånkännas en hög grad av diplomatisk skicklighet vid att lämna frågorna obesvarade, varförutom han skadade något sin sak genom att ha givit helgd åt pia fraus (det fromma bedrägeriet).
Mannen var nu kanoniserad och underverken pågingo. Han mottog till och med uppenbarelser och fick besök av änglar. Detta gjorde honom oemotståndlig och omvändelser skedde i massa.
En Saul från Västergötland uppsände sin son till Stockholm för att avsluta en spannmålsaffär. Affären göres, men sonen, som hört Tollstadius, skriver hem till fadren att han ämnar stanna kvar i Stockholm för att frälsa sin själ. Stället föreföll fadren mindre väl valt för en sådan angelägenhet, varför han skickar upp sin andra son att hemföra den förlorade, med den påföljd att även denne förlorades; den tredje avsändes nu, och med samma påföljd. Då for fadren själv upp, hörde Tollstadius, blev omvänd, sålde sin egendom och nedsatte sig i Stockholm.
Att underverken icke skulle upphöra med döden var en självklar följd av kanoniseringen, och att man ännu år 1850* trodde på dem visar att de voro grundade. Vid Tollstadius' begravning tilldrog sig »ett av dessa dyra kärlekens under, som enfalden i helig blindhet tror, men den upplysta, självkloka världen i otrogen blindhet förhånar».
När vid detta tillfälle Tollstadius' älsklingspsalm »Jesus allt mitt goda är» avsjöngs, hörde »icke en, utan hundradetal av den bortgångnes trosvänner, bröder och tacksamma lärjungar en djup suck ur likkistan för var gång som Jesu namn i sången utsädes». De otrogna sade, att det icke kunde vara liket, som suckade. »Emellertid», säger biografen av 1850, som vill giva en förklaring över undret, »är det så sant som sanning att en otalig mängd av fromma människor, varibland även lärde, hörde alla detta under och skulle kunnat på sin salighetsed betyga att de hört det. Efteråt var det ett kärlekens samtal dem emellan, så länge de levde.»
___
* (Se Biografiskt Lexikon, Uppsala 1850, del 18)
Källa
- Från Samlade skrifter av August Strindberg, Svenska folket. Del 2. Stockholm 1912, Albert Bonniers förlag, A.-B. Fahlcrantz' boktryckeri.
- http://runeberg.org/strindbg/svfolk2/0341.html