Semestern börjar gro sig in i mitt sinne. Få fäste. Växa sig stadig, på nåt sätt. Jag får tänka efter för att komma på vilken dag det är. Har ingen aning om när jag duschade senast (förhoppningsvis inte så länge sedan som jag befarar). Vad gjorde vi igår? Jag minns inte. Samma som i förrgår, antar jag. Jag har ännu inte öppnat jobbmailen, och vill inte göra det heller.

Där är jag nu.

Denna veckan har vi mest varit hemma och vid havet, och alla mellanmål, grillningar, roséglas och upphängning av badkläder på tork flyter liksom in i varandra. En hel vecka – hur är det möjligt? Men likväl: underbart.

Ja, alltså för det mesta.

Åtminstone då och då.

Ja ja, det är ju som att svära i kyrkan och allt det där, men jag säger eder: tre rastlösa/trångbodda/varma/trötta barn när läggnings- och måltider glidit lite hit och dit några dagar – gah. De är ingen barnlek, om du ursäktar ordvalet. Detta gnäll (jag får aldrig spela för dig, mamma), denna oföretagsamhet (det finns inget att göööööra), detta krångel (jag vill inte åka nu, jag vill vänta tills Abbe kommit), dessa konflikter (Mamma!! Mamma!! Folke slog Bosse!! MAMMA!!), detta tjat (jamen jag vill ha en glass NU varför kan jag inte få det? VARFÖR, mamma??), jesus, det kräver verkligen sin man och kvinna.

Men snart så sover de små huliganerna, och Breaking Bads senaste säsong har ju för sjutton släppts på Netflix (varför har ingen SAGT något?) och det finns lite goda ostar och kex i köket. Och i morgon kommer det vara lika mysigt och underbart som vanligt när pojkarna vaknar och sätter sig runt frukostbordet en efter en med kisande blickar och bara överkroppar, leende och redo att ta sig an en ny dag lika lugnt och tveklöst som jag brukar styra stegen mot lösgodiset när vi är och veckohandlar.

Och den där lugna känslan kommer säkert att hålla i sig en timma eller så.