SD har makt över lokal flyktingpolitik

I en artikel i Dagens Samhälle nr 4/2014 redogörs för den mycket aktuella frågan om problemet med för få flyktingplatser i landets kommuner. Det är bra att DS uppmärksammar frågan då den är angelägen. För att nyansera bilden av det kommunala flyktingmottagandet vill vi dock, utifrån den forskning vi själva bedrivit, ifrågasätta två antaganden som görs i artikeln. På så vis kan vi bidra till att ett mer träffsäkert underlag ges till de politiker och tjänstemän som aktivt arbetar med att implementera den svenska migrationspolitiken på lokal nivå.

För det första ger artikeln intrycket att vissa av de större kommunerna aktivt tar ett stort ansvar och därmed visar en genuin politisk vilja till ett generöst flyktingmottagande. Denna slutsats är emellertid delvis missvisande. Det har sin bakgrund i att de uppgifter om flyktingmottagande som artikeln bygger på inkluderar personer som kommer från eget boende, i enlighet med den så kallade EBO-lagstiftningen. Många som nyttjar den möjligheten väljer att bosätta sig i storstadskommuner och tenderar därefter att bo kvar efter erhållet uppehållstillstånd. Men eftersom beslutet om var man ska bosätta sig är personligt och inte något som kommunen kan påverka är det felaktigt att dra slutsatsen att dessa kommuner aktivt valt att ta ett större ansvar än andra.

Tvärtom har samhällsdebatten återkommande kännetecknats av kritik mot den rådande lagstiftningen. Exempelvis har kommunala företrädare för bland annat Malmö och Södertälje flera gångar vädrat sitt missnöje med EBO-lagstiftningen. Vi menar att ett bättre mått på kommuners politiska vilja till flyktingmottagande är att utgå från de avtal som kommuner sluter med staten angående årligt mottagande. Dessa avtal speglar bättre kommunernas inställning i flyktingfrågan. När vi utgått från dessa siffror har vi kunnat notera att det inte främst är stora kommuner utan mindre landsortskommuner som relativt sett avtalat om ett större flyktingmottagande.

För det andra görs en poäng i artikeln att S-styrda kommuner är mer generösa än M-kommuner. En uppdelning på partifärg riskerar dock åter att bli ett tankefel, då materialet till en betydande del utgår från den flyktingbosättning som kommunerna själva inte råder över. Om man utgår från de avtal som slutits mellan kommuner och stat, kan man visserligen se att S-kommuner har en högre avtalad nivå av mottagande per capita än M-kommuner. Men tar man samtidigt hänsyn till andra faktorer är skillnaden inte statistisk säkerställd.

I vår forskning kan vi istället påvisa att vågmästarställning är mer avgörande och att flyktingmottagandet påverkas av om Sverigedemokraterna är vågmästare eller ej. I kommuner där detta är fallet har man, i genomsnitt, slutit avtal om lägre nivåer av mottagande än i övriga kommuner. Det gäller även då man tar hänsyn till andra förklaringsfaktorer. Särskilt intressant blir detta mot bakgrund av att partierna på nationell nivå ingått blocköverskridande överenskommelser för migrationspolitiken. Skälet har uttryckligen varit att minimera SD:s inflytande. Här har uppenbart de nationella partierna misslyckats både vad gäller att få sina lokala organisationer att arbeta för ett uppfyllande av landets flyktingåtagande och att få dem att anamma den till SD avståndstagande linje man valt i riksdagen.

Frågan om kommunernas vilja till flyktingmottagande är naturligtvis mångfacetterad och påverkas även av till exempel faktorer som läget på den lokala arbets- och bostadsmarknaden. Således är det viktigt att beslutsfattare ges en korrekt bild av den komplexa verklighet som kommunera ställs inför.

Niklas Bolin, universitetslektor statsvetenskap, Mittuniversitetet

Gustav Lidén, statsvetare, Mittuniversitetet

Jon Nyhlén, statsvetare, Mittuniversitetet