En vanlig vanföreställning är att vetenskapen mestadels är sprungen ur mänsklig nyfikenhet och ett ädelt sökande efter sanning. Jag har varit naiv nog att tro att det är så i vårt upplysta samhälle, vilket gjort att jag tidigt attraherats av vetenskapen. Sedan jag för fem år sedan engagerade mig i klimatdebatten, har jag dock börjat tvivla på att vetenskapens viktigaste drivkraft verkligen är nyfiket sökande efter sanning. Det jag funnit är, att ju närmare maktintressen vetenskapen kommer, ju mindre nyfiket ifrågasättande blir den.
De första universiteten tillkom i Europa, oftast på kyrkans initiativ, under högmedeltiden. Forskning och undervisning bedrevs till en början inom de fyra områdena filosofi, teologi, juridik och medicin. Vad var då syftet när påvar och biskopar bildade dessa institutioner? Jag tror att mycket av kyrkans intresse handlade om att ta fram bevis för gudens existens och att skapa en rättskippning underordnad kyrkans dogmer. Därmed fick man stöd för att ytterligare stärka sin makt. Det var förenat med livsfara att nyfiket tänka tanken, att det kunde finnas en helt annan sanning än den som prästerskapet predikade.
I sökandet efter gudomliga förklaringar hittades en massa som talade mot kyrkans världsbild. Det började med den heliocentrisk världsbilden där jorden inte längre var medelpunkten i universum. Den vann gehör först med Kopernikus på 1500-talet. En kamp mellan tro och vetande bröt ut och många fick brinna på inkvisitionens kättarbål. Det ligger nära tillhands att dra paralleller med dagens utövande av sharialagar i vissa muslimska områden. En av de mest kände som föll offer för inkvisitionen var Giordano Bruno som brändes år 1600 i Rom. Galileo Galilei höll på att gå samma öde tillmötes, när han ställdes inför en inkvisitionsdomstol år 1633. Han avsvor sig dock sin kätterska uppfattning och klarade sig undan med husarrest resten av sitt liv. I fångenskapen fortsatte han dock sitt vetenskapliga arbete. Först år 2000 upphävde katolska kyrkan domen mot honom.
Om vi kritiskt granskar den vetenskapliga forskning som bedrivits fram till idag, så blir tyvärr intrycket att väldigt stor del handlat mest om att hitta stöd för den rådande tron och för uppfattningar som makthavare lagt till grund för sina beslut. Kyrkans roll har visserligen avtagit, men den har tagits över av andra makthavare. Genom historien går det att hitta massor av exempel på hur vetenskapen mer styrts av försök att hålla falska hypoteser vid liv, än av en ärlig strävan att hitta sanna förklaringsmodeller. Ett välkänt exempel är tron på Lysenkos hypotes om ärftlighet som Stalin lade till grund för bl.a. jordbrukspolitiken i gamla Sovjet. De som ifrågasatte hypotesen blev fängslade och inte sällan avrättade. Hypotesens tillämpning orsakade massvält och enorm miljöförstöring.
I över 40 år har folkhälsopolitiken i västvärlden varit byggd på en felaktig hypotes, om att mättat fett är farligt för hälsan. Enorma ekonomiska intressen inom såväl läkemedel som livsmedel har vuxit upp baserat på den hypotesen. Det har satsats väldiga forskningsresurser på att underbygga den. Forskare som ifrågasatt den har hånats, marginaliserats och stoppats i sin akademiska karriär. Först nu när hälsokatastrofen blivit ett faktum, har det släppts fram sanningssökande forskning som leder mot en omprövning av hypotesen. Svenska statens Livsmedelsverk har dock ännu inte gett upp sin tro och det publiceras fortfarande ”forskning” vars enda drivkraft är att försvara makthavare och industriintressen.
Det har gått så långt, att makthavare med en bestämd agenda har uppfunnit en vetenskap för att underbygga sin tro. Jag tänker bl.a. på det som kallas genusforskning. Den här forskningen handlar om att söka ”bevis” för att alla skillnader mellan manligt och kvinnligt orsakas av uppfostran och miljö. Det påminner på ett skrämmande sätt om Lysenkos pseudovetenskap. Nyfikna forskare som visar på rent biologiska faktorer bakom könsroller, blir marginaliserade och stigmatiserade för sin politiska inkorrekthet. När hörde ni senast en politiker våga ta ordet biologisk skillnad i sin mun i debatten om könsroller?
Skrämsel är en metod som maktmänniskor under hela mänsklighetens historia har använt för att utöva sin makt. Religiösa makthavare har varit mästare på att skrämma folket till underkastelse. Den internationella maktelit som symboliseras av överstatliga byråkratier som FN och EU, Romklubben och liknande sällskap, har räknat ut att global makt kräver globala hot. Miljödebatten har gett dem en rik flora att ösa ur. Efter ett misslyckat försök att skrämmas med global resursbrist på 70-talet, valde Romklubben i sin rapport Den första globala revolutionen att istället börja skrämmas med global uppvärmning. FN likaså genom bildandet av IPCC år 1988, vars mandat var att bara bedöma riskerna för global uppvärmning orsakad av människan. Allt byggde på en avdammad gammal hypotes om växthuseffekten av Svante Arrhenius från 1896.
Signalen till vetenskapen var inte nyfiket vi vill veta vad som styr klimatet utan förutfattat visa att människans utsläpp av koldioxid styr klimatet. Så istället för att göra noggranna observationer av olika faktorer som kunde ha en inverkan på klimatet, stängde forskare in sig med sina datorer och skrev program som skulle visa det makten ville ha för att kunna skrämmas. Eftersom koldioxidens direkta effekt på värmestrålningen inte räckte, byggde man, utan stöd av faktiska observationer, in förstärkningseffekter så att datorprogrammen skulle visa den eftersökta skenande uppvärmningen av jorden under 2000-talet. Trots mångmiljardbelopp investerade i ”forskning” vet vi inte mycket mer 25 år senare om vad som styr klimatet. Trots att faktiska observationer till 97% inte överensstämmer med modellerna och väderstatistiken inte visar på någon annan klimatförändring än en liten gynnsam uppvärmning under 1900-talet, fortsätter den västliga makteliten med USA:s president i spetsen att prata om klimatförändringar. Under 2000-talet har inte temperaturen ändrats trots fortsatt stigande koldioxidhalt.
Precis som på medeltiden kastar sig makten i Vita Huset och i Sveriges regering över de som av nyfikenhet försöker ta reda på sanningen och hånar och förlöjligar de som pekar på att sanningen avviker från modellberäkningarna. Maktens megafoner i Public Service och ledande papperstidningar fryser ut avvikarna för att skydda sina välgörare.
Makt och sann vetenskap är tyvärr helt oförenliga. Därför innebär den hela tiden ökande politiska styrningen av anslag till forskning en katastrofal utveckling för vetenskapssamhället. Den politiskt inkorrekta sanningen, den kommer ni att få höra från udda figurer och gamla pensionerade akademiker som på den här bloggen.
skriven
Var sak har sin tid. Lysenkoismen fick ett abrupt slut när Lysenko avsattes från sin post 1965. Inte kunde vi då ana att nästa katastrofala - ism, klimatismen redan då låg i sin linda redo att ta över i och med att Romklubben bildades 1968.
Lysenkoismen fick si så där tre decennier, kan vi hoppas att vi trots allt kan skönja slutet på den här mardrömmen?
skriven
Så mitt i prick ! Kan knappast sägas bättre!
skriven
Gratulerar till en utmärkt text!
Övrigt: Genusforskning var något nytt. Det man direkt slås av är hur det hela hänger ihop med Charles Darwins(1809-1882) otroligt omfattande vetenskapliga studier och slutledningar. Eller skall dessa nu betraktas som "irrläror" i den politiska korrekthetens namn. Det får bli nästa personliga studieprojekt.
Såg ett intressant TV-program om framtidens robotteknik för ett tag sedan. Robotforskare-och tekniker förutsäger att om ca 20 år kan en märkbar del av alla arbetsuppgifter utföras av intelligenta robotar, dvs allt färre producerar allt mer. Detta borde politiker börja tänka på redan idag. Vad skall en växande befolkning sysselsätta sig med? Tjugo år är ingen speciellt lång tid, endast 5 valperioder. Men det är väl för mycket begärt....
skriven
När vi (Finland och Sverige) anslöt oss till EU försvann den oberoende grundforskningen i ett nafs. Kvar finns nu endast riktade forskningsprogram där man tvingas leta efter samarbetspartners från minst två länder till oavsett om det ger mervärde eller inte, i stället för att forskarna själva skulle leta fram de forskare som mest kan bidra till kvaliteten. Detta har allvarligt skadat objektiviteten och även likriktat forskningen så att man först bestämmer resultatet och sedan forskar sig dit. Klimatforskningen är ett underbart exempel då detta.
skriven
Tack för en mycket intressant artikel om sanningsökande i relation till propaganda, religion och makt i ett samhälle. Här följer några lösa associationer plus några kommentarer.
Häxornas försvarare av Jan Guillou tyckte jag gav en fantastisk inblick i relationer mellan kyrka stat och sanningssökande och bestraffning av de som ägnar sig åt det senare. Boken gav upphov till en TV-serie i TV4 som inte alls var lika bra som boken som bör läsas. Den handlar inte bara om häxor i Sverige utan i hela Europa och hur olika uttryck häxförföljelserna tog. De som straffades var ju ofta kvinnor med kunskap som inte behagade etablissemanget.
Det är ledsamt att du måste använda begreppet SANN vetenskap i rubriken. Vetenskap syftar per definition att nå fram till sanningen. Allt annat är inte vetenskap. IPCC och andra politiska organ har kidnappat begreppet för sina syften och förvanskat (föringat) dess betydelse. Dessutom är det en sanning att vetenskapliga metoder endast sällan kan ge svar på de frågor vi kan ställa och vetenskapsmän är oftast obenägna att medge dessa begränsningar. Hela klimatdebatten baseras på att svaret på vad som orsakar klimatförändringar är mycket komplext och svårfångat. Därför kan man i stort sett påstå vad som helst och kalla det en hypotes (eller teori) och sedan låta opponenterna ägna sig åt tidskrävande och dyrbara motbevis vilka dessutom förlöjligas av vetenskapliga dilettanter av politiska skäl.
Visst finns det sanningsökande som sker med nyfikenhet som grund. Tyvärr är det väl så att akademia inte sponsrar detta speciellt mycket emedan anslagen oftare är viktigare att erhålla än vetenskapliga resultat. Men glöm inte bort de sanningssökare som finns utanför statlig kontroll. Jag tänker då på uppfinnare som ofta kämpar en ojämn kamp för att erhålla ekonomisk kompensation för sina insatser inom vetenskapens område och vars insatser till stor del lagt grunden till den materiella standard som vårt samhälle uppnått i dag.
I mitt tycke borde även forskning konkurrensutsättas. Fast jag har knappast några ideér om hur detta skulle kunna genomföras praktiskt.
Men får man välja mellan politikers önskan om vilken kunskap som är viktig (kunskap som befrämjar röstantalet) och företagens önskan om kunskap som leder till fungerande produkter så röstar jag på det senare i första hand.