João är den enda icke-judiska pojken på en skola i Porto Alegre, Brasilien. Hans pappa, en fattig änkling, vill att han ska slippa känna sig utanför när de andra pojkarna i klassen firar sin bar mitzva och ordnar därför en fest för att fira sonens 13-årsdag. På festen samlas hans klasskamrater för att hissa honom, men när João för 13:e gången kastas upp i luften rycker de undan sina händer och låter honom falla i golvet och slå i ryggen.
Kring denna händelse - på ytan vardaglig, ett trist men knappast uppseendeväckande exempel på grupptryck och pojkars grymhet - vävs en av höstens starkaste och mest omvälvande romaner. Michel Laub räknas som en av Brasiliens mest lovande författare och introduceras nu i Sverige med "Att falla".
Berättaren, som det är frestande att förväxla med upphovsmannen, är en medelålders författare som blickar tillbaka på sin uppväxt och sin familjs historia. Farfadern som överlevde Förintelsen och emigrerade till Sydamerika, fadern som fick bära med sig traumat från Auschwitz in i det nya landet, sonen/jaget som deltar i rasistisk mobbning och som en konsekvens ifrågasätter sin nedärvda identitet som offer.
Laub bygger upp sin roman successivt och metodiskt, med nyckelepisoden - fallet - som det nav kring vilket berättelsen växer sig allt större, i koncentriska cirklar, lager på lager som fördjupar och komplicerar det som från början är ett banalt pojkstreck i barndomen. Släkthistorien vävs samman med berättarens nu-plan, ett vuxenliv förspillt i alkoholism och äktenskapliga misslyckanden. Vid vilken punkt avgörs den riktning livet tar? Kan vi bryta med det förflutna och lämna det bakom oss?
Det som riktigt griper tag är dock Laubs repetitiva, poetiska prosa, musikaliskt översatt av Fredrik Ekelund, en rytmiskt malande ström av tankar som snuddar vid minnesbilderna, glider bort, snuddar igen, som när man med tungan söker sig till en trasig tand. Den meditativa effekten av textsjoken är så avgörande för läsningen att ett långt stycke måste citeras i sin helhet:
"Det är inte samma sak som att säga rätt ut att man hatar någon och önskar sig denne person död, men alla som har en släkting som klarade sig ur Auschwitz kan bekräfta regeln, från barnsben vet du att du kan slarva och vara vårdslös med vad som helst utom det, min pappas reaktion när han hörde detta var med andra ord förutsägbar, säg om det där du sa, sa han, säg om det ifall du vågar, och jag tittade på honom och upprepade vad jag sagt, långsamt den här gången, samtidigt som jag såg honom i ögonen, att han kunde stoppa upp Auschwitz, nazismen och min farfar i röven."
"Att falla" kan - bör - läsas flera gånger och på flera plan. Den är en släktkrönika, en uppväxtskildring, en essä över hur Förintelsen ekar genom generationerna, en existentiell berättelse om offer och förövare, skuld och hämnd. Ytterst är den en roman om att bli vuxen, att, som det vackert heter i Paul Austers "Månpalatset", "finna sin plats i mörkret".